Nyheter

StillAlive - Människan som platsen # 7, Lidköping 2011

- Utplacerarnas tankar och bilder

Koordinater över utplacerade objekt i Lidköping.

Alla lampor i rummet är släckta. Det tunga svarta tyget täcker halva dörrentrén och ljuset från korridoren utanför trevar sig försiktigt in, för att möta de svagt grönskimrande gipsfigurerna på betonggolvet, i den slitna gamla industrilokalen. Den fåtaliga publiken sitter i ett par fåtöljer i ett hörn, och vi, volontärerna, står förväntansfulla med våra väskor vid sidan om. Det råder ett lugn och en lite allvarsam stämning i rummet. Ett tecken ges att nästa fas ska börja.

Den första volontären går fram till en gipsfigur ganska långt bak i rummet. Ställer sig på huk med ena knäet mot golvet. Breder ut en handduk, filt eller tröja, lägger figuren i mitten och viker omsorgsfullt tyget runt den. Lyfter upp byltet och stoppar ned det i väskan för att sedan tyst och stilla gå ut rummet och söka upp den allmänna plats i staden, som volontären själv valt, för att placera ut figuren. Nästa volontär, samma procedur. En efter en går fram och tar hand om sitt konstverk och försvinner ut genom dörren. Det blir nästan en suggestivt surrealistisk stämning, och när det blir min tur, känner jag att luften är laddad med energi och vördnad. Jag hade tidigt bestämt mig för vilken jag skulle välja. Eller var det så att den som hade valt mig? Figuren låg relativt nära dörren, och det var som om den ville tala om för mig att nu är tiden inne. Det är dags att lämna rummet och möta världen. Och jag är blott ett verktyg i dess tjänst.

Jag står på knä bredvid den, brer ut min röda frottéhandduk på golvet och lyfter upp den lilla grönskimrande skulpturen av en, på sidan liggandes, naken gammal gubbe. Täcker den med mitt tygstycke och sänker försiktigt ner den i min sportbag. Drar igen dragkedjorna och reser mig upp. Med bestämda steg går jag mot dörren, viker undan skynket och möter det kalla ljuset från lysrören i korridorstaket. Så är jag framme vid ytterdörren och en fuktig kyla slår mig brutalt i ansiktet. Men det är som om jag går i trans och inget kan stoppa mig. Ledorden "Förändring" och "Bevarande" ekar som ett mantra i mitt huvud, och jag vet vart jag är på väg: till lasarettet. En självklar plats för såväl förändring som bevarande. En plats där tusentals människor genomgått förändring för att kunna bevara god livskvalitet. Ta vara på det friska. En plats där jag också själv blev född och där jag fått se mina båda söner födas. En plats jag alltid kommer att minnas.

Jag går längs med den gamla industrifastigheten, tar in på cykelvägen och fortsätter till höger under en viadukt. Det blekgula skenet från gatubelysningen speglas i den fuktiga asfalten. En byig vind tvingar träden att böja sig och vågorna på älven bredvid mångfaldigas i sin färd mot öppet vatten. Just som jag är under ett kastanjeträd friskar vinden i rejält och en skur av vissna löv och kastanjer vräker ner runt omkring mig, men det enda som träffar mig är den regndroppsfyllda vinden. Lite längre bort, mitt i älven, kastar en fontän högljutt upp sina vattenkaskader, effektfull belyst underifrån av gula strålkastare som får det hela att lika en jättelik brasa. Den byiga vinden får vattenstrålarna att röra sig likt rökens flykt över elden.

Jag fortsätter min vandring. Korsar älven och försvinner in den nu folktomma och öde parken som ligger granne med sjukhuset. Så är jag äntligen framme vid mitt mål: det stora gamla sjukhuset med alla sina olika huskroppar, kulvertar och passager. Jag spanar efter en lämplig plats att placera ut min figur på, men blir ståendes utanför huvudentrén. Något får mig att gå in på prånget till höger. En inglasad passage förbinder den låga entrébyggnaden med den fyra våningar och betydligt äldre huvudbyggnaden. En upphöjd gräsklädd platå talar om att det går en kulvert därunder. Här ska min figur placeras! Jag ställer ned min väska och lyfter upp det röda tygpaketet. Vecklar ut det och placerar försiktigt figuren intill väggen, under ett fönster och klart synlig från den inglasade korridoren. Står kvar en stund och mediterar, innan jag tar fram min mobiltelefon för att ta några kort. Jag ser att det rör sig folk i huset, så jag går in och fotograferar även från andra sidan glasrutorna.

Klockan är 18.09 och mitt uppdrag är slutfört. Jag känner mig nöjd och med ett belåtet leende promenerar jag tillbaka till resecentrum för att ta bussen hem. Mina tankar kretsar kring frågan om nästa fas i projektet. Vem ska nu bli fadder åt figuren? Vem ska nu bli ett verktyg i dess tjänst?

Nästa dag.

Då jag har en tid på sjukhuset för behandling av min psoriasis kl. 13.30, går jag igenom korridoren igen och ser att figuren fortfarande ligger kvar. Jag tar upp min mobiltelefon och fotograferar den. En dryg halvtimme senare, när jag åter passerar gången, är den borta. Mitt inre fylls av glädje. Den slipper ligga kvar ute i höstrusket. Den har blivit omhändertagen. Någon har tagit sina händer om den och gett den ett hem! Den har fått en fadder.

Mikael

_________________________________________________________________________________________________

Hej

Jag har nu placerat ut min "Gubbe" och resonerade så här om platsen och under ledorden "förändring" och "bevarande". Tyvärr har jag inte möjlighet att ta kort på "Gubbe" och plats.

Staden växer, bebyggelsen kommer längre och längre från stadskärnan. För 40 år sedan var det bara skog, bergsknallar och vatten på denna plats. Nu är det villor, strandpromenad och hyreshus. Allmänheten ges nu, på ett helt annat sätt än tidigare, tillgång till närheten av vattnet och dess rogivande ljud.

Vänern förändras ständigt både med årstiderna, dygnet, vindar, sol och moln. Från den här platsen ser man stadens siluett där silotornen och masterna vid småbåtshamnen är det dominerande. På senare år har det tillkommit ett stort antal vindkraftverk som har förändrat vyn runt Lidköping radikalt.

Platsen betyder lugn och rekreation för mig. Ljudet av kluckande vatten och suset av vinden i träden men ändå i närhet av staden som betyder så mycket. Vyn över staden kommer så småningom att förändras när den nya Hamnstaden kommer att växa fram. Då blir det inte silotorn och segelbåtsmaster som blir den dominerande utsikten över staden utan bostadshus.

Men här från denna allmänhetens strandpromenad och speciella utsiktsplats hoppas jag att vi lyckas bevara lugnet och känslan av att naturen är här alldeles nära och att staden finns en bit bort men ändå i närheten.

Jag hoppas att vi lyckas bevara känslan av en småstad som är öppen för förändring så vi inte stagnerar och lutar oss tillbaks med en övertygelse om att allt är bäst som det har varit och är nu men att vi samtidigt som staden förändras ändå kan bevara det genuina i vår närmiljö och att det är människorna i staden som är viktigast.

På denna plats kan "Gubben" ligga och blicka ut över vår bit av staden och få lugn i själen.

Jag hoppas att upphittaren kan känna samma lugn som "Gubben" på denna plats. Platsen som är alldeles utmärkt till betraktelser över både stort och smått kanske över både förändring och bevarande.

Anita

______________________________________________________________________________

Hej!

Efter det att jag fått/valde ledordet "bevara" kom jag direkt att tänka på att jag ville lägga den "lille" mannen under ett av träden som omger Lidköpings torg. För mig är det mycket viktigt att vi bevarar träden runt torget.

I veckan som varit läste jag i vår lokaltidning att de hade tagit bort några av träden kring torget för att markera ett gångstråk - fler träd får inte sågas ner!

Min första tanke var den att "lillegubben" skulle ligga vid ett av trädens fot men när jag testade denna placering blev den "för öppen", han måste få en mer lugn och trygg miljö att vila i - en historisk miljö.

Min nya idé var att placera mannen alldeles i närheten av torget, Schougska gården. Den Schougska innergården är den enda helt bevarade gårdsmiljön i Lidköpings stad från 1700- och 1800-talen. Johan Petter Schoug som ägde gården handlade i parti med spannmål, mjöl, socker, sirap, brännvin, porter, sprängämnen och krut. Här på denna nu historiskt trygga plats får den lilla gubben vila på ett trappsteg med skyddande tak, regnet kan inte nå honom.

Helena Hansson

Södergatan

Du som en gång för länge sedan bodde här.

Du som tog mitt hjärta, min hjärna och min kropp med storm.

Du bor inte kvar. Du är borta. Jag är borta. Vi är borta.

Det stora, stora, stora som var vi har vittrat sönder och blåst bort

Allt är förändrat. Men i ett slutet rum bevarat.

Lisa

S:t Nicolai kyrka

Du. Maria.

Ser du den man som ligger naken framför dig?

Sårbar som barnet

Som barnet

Förändrad i kroppen, i essensen bevarad

Karin

Råda Vy / Råda ås

Denna ås med magnifik utsikt över Lidköping, Kinneviken och Kinnekulle

Mycket förändras på och runt den och man vill exploatera den ytterligare.

Men några få tappra kämpar arbetar emot dessa förslag.

Naturskön, med en fantastisk historia och absolut nödvändig för Lidköpings vattenförsörjning

Visst ska den bevaras.

Sten

Stadshuset

Förändring och bevarande – är det inte det som en kommuns arbete egentligen går ut på?

Att förändra och förbättra, modernisera och effektivisera

Att bevara, skydda och förvalta.

Viveka

Stadsträdgården

Vårt vackra smycke mitt i staden.

Beundrat och älskat av både Lidköpingsbor och turister.

En gång odlingsmark till gagn för stadens invånare.

Nu ett hem för sommarkonserter och nöjen, bröllop och picknickar.

Förändrat till sin natur men alltid lika älskad!

Magnus och Gabriella

Vi hade båda ett par intressanta och spännande dagar tillsammans med er. Detta var helt nytt för oss och vi är glada att vi anmälde oss

till denna "happening". Vi hittade var sin plats i varsin park i staden. Jag la min i Örthagsparken vid kanten av den lilla damm som

finns där. Kändes som en bra plats för min gubbe. Han låg i kanten under lite buskar men ändå fullt synlig från andra sidan dammen. Min

bror lade sin gubbe i Stadsträdgården, som ligger honom varmt om hjärtat. Den lades under ett par stora buskar på ett brunnslock i

skydd från regn och blåst men ändå synlig från sidorna. Vi kände båda att BEVARANDET av parkerna var viktigt men att vi ville FÖRÄNDRA dem

med olika alster från den fria konsten. Det som var märkligt var att båda var borta dagen efter utplaceringen!! Hoppas någon fadder hör av sig.

Josephine och Linus