Nyheter

Besökarnas upplevelse av installationen på Konstnärshuset

Utställning Konstnärshuset, Stockholm, maj 2011

Jag hade läst om utställningen och följt projektet från distans under en tid men det var min närmaste fysiska kontakt med de här figurerna hittills. Jag hade verkligen inte förväntat mig den här upplevelsen när jag gick in bakom gardinen in i det mörka lilla rummet. Att jag skulle så snabbt få en så poetiskt djup dialog med mig själv genom installationen. Det började med min eget inre mörker och snabb fick jag uppleva mina egna olika personligheter som dök upp, framför allt mig själv som barn, omkramat, omhändertaget och älskat. Utplaceringen hade klar fokus - en som låg omringad av samma figurer som rörde sig mjukt och fridfullt som under en natts sömn. Det var som att uppleva själens egen rengörningsprocess, uppbyggandet av ny livsenergi och det blev påtagligt allt starkare när figurernas inre ljus växte till en allt starkare och starkare kraft.

Tack Stillalive för att jag fick just den fina, fridfulla och kärleksfulla kontakten med mig själv idag, det behövdes.

Graham

En händelse

Vi går in i det mörklagda rummet, framför våra fötter blir fridfullt sovande små gubbar synliga för oss, de ligger utspridda över golvet nära varandra men ändå så ensamma.

Vad är nu detta, hur kan vi se dom, finns det små ljusspottar uppsatta i taket?

Nej, vi ser inte några lampor, ovanför oss är det mörkt.

Men ljuset då, var kommer det ifrån? Är det ett mirakel, lyser dom inifrån?

Vi sätter oss ned på en bänk i det svarta rummet och ser.

De små kropparna lyser åt oss och väcker våra tankar. Allt medan de sover stilla.

Vi bestämmer oss för att ta med en av de sovande ut ur mörkret.

För att göra det så skonsamt som möjligt, sätter vi oss ner på knä, tar fram en mjuk bomullsschal som vi breder ut under den lysande. Vi lindar försiktigt in den i tyget som är ganska skirt. Och för en stund ser vi skenet inifrån det lilla paketet som omsluter honom. I tryggt förvar läggs han i vår vattentäta hållbara röda väska.

Vi känner oss glada, sköna. Att promenera ut med den lysande sovande i väskan. Möta det starka solljuset, gå genom folkmassorna, förbi bussarna, bilarna.

Vi bär honom så försiktigt hela vägen fram till Kungsträdgården.

Människor vi möter låter sina blickar stanna kvar på oss och vår väska.

De förstår att vi bär på något alldeles speciellt, de är nyfikna, säkert lite rädda.

Kan det vara en...

Och vi tar oss förbi alla dessa undrande blickar, fram till de fantastiska Almarna som står så vackert framför den mjuka gröna gräsmattan.

Där mitt i det gröna, där sätter vi ner väskan, öppnar upp tygstycket.

Försiktigt, långsamt, lyfter vi fram den lille mannen och låter honom fortsätta sova, tungt, mitt i det gröna.

Människorna som ser vad vår väska innehåller kan andas ut.

Det var ingen bomb den här gången heller.

Till natten, tänker jag, kommer han att lysa.

Och vi som får se honom i mörkret, kan njuta en stund av känslan att vara upplysta.

Annette Stensson Fjordefalk i juni 2011