Nyfikna flanörer har den senaste tiden undrat vad det är för miniatyrmänniska som plötsligt legat framför fötterna.
30 halvmeterlånga gröna gubbar, liggandes i fosterställning, placerades i oktober förra året ut i olika miljöer i Stockholms
innerstad som en del av Anna Hesselgrens konstprojekt Still Alive – Människan som platsen.
Många av dem som passerat figurerna, som inte ser mycket ut för världen under dagtid men som lyser starkt när mörkret
faller, har nog varken brytt sig eller tagit sig tid att fundera vad den självlysande gipsgubben gör på gatan, i buskaget
eller under parkbänken. Men de som inspekterade objekten upptäckte att de på ena sidan av kroppen har en ingraverad
webbadress, där den nyblivne faddern kan ta del av instruktionerna. De går i korthet ut på att man ska sätta in valfri
summa pengar till en hjälporganisation och sedan höra av sig till Anna Hesselgren för att få ett fadderskapsbevis.
–Jag ville göra ett konstprojekt som möter sin publik i det offentliga rummet. Samtidigt skiljer sig det här projektet från
idén om offentlig konst eftersom det bara kommer att finnas tillfälligt under en kort tidsperiod. De som hittar figurerna kan
ju plocka upp dem och bli ägare till dem, säger hon.
Vi träffas utanför entrén till Centralbadet. Här på gården låg en av gubbarna, men nu är den borta precis som alla dess
självlysande bröder. Vi går in i kaféet. Anna Hesselgren tar ur sin väska fram en av de figurer hon sparat, befriar den från
sitt skynke och smeker den kärleksfullt samtidigt som hon förklarar bakgrunden till projektet.
–Jag har burit på den här idén under några år. Den utgår från människans och kroppens bräcklighet och handlar både om
hemlöshet och om människans grundvillkor. Vi är utsatta, sårbara och nakna varelser och jag vill belysa vårt ansvar för
varandra. Ansvaret gestaltas med tydlighet genom fadderskapet. Anna Hesselgren ställer dock inga krav på hur mycket
pengar man måste skänka eller till vilken organisation. Hon säger sig vara nöjd med att ungefär hälften av gubbarna fått
en fadder, men hoppas att det ska trilla in fler svar i mejlboxen den närmaste tiden.
En av dem som hittat en figur och blivit fadder är arkitekten Caj Ernelli, som träffade Anna Hesselgren under hennes
förberedande utställning av Still alive på Nationalgalleriet i augusti förra året. Han var så sugen på att hitta en figur att
han tjatade på henne att ge honom några ledtrådar. Till slut sa hon att han skulle leta i närheten av sitt hem, vid Tekniska
nämndhuset på Kungsholmen.
–Jag var där varje eftermiddag och snirklade runt och efter en vecka låg den plötsligt där. Jag tog med den och lade den i
en karmstol med mjuk kudde. Sedan blev det kallt och han såg så naken ut, så då tog jag fram ett virkat spetstyg till
honom. Han ligger fortfarande där och sover men vi får se vad som händer till våren, om han flyttar ut till balkongen
kanske. Caj Ernelli berättar att han blev engagerad i projektet eftersom han tyckte att det kändes spännande och
annorlunda. Pengarna gav han till Nisti Stêrks stiftelse för att starta ett barnhem i den kurdiska delen av Turkiet. På Still
Alives hemsida delar flera andra nyblivna faddrar med sig av sina berättelser om hur de tagit hand om figurerna de hittat.
En tydlig observation är att de allra flesta faddrar är män.
–Det kanske inte är lika givet för män att uttrycka sitt behov att ta om hand, resonerar Anna Hesselgren.
Still alive fortsätter i vår i Växjö. Projektet kommer då, i samarbete med Växjö konsthall, att utformas lite annorlunda än i
Stockholm, eftersom Anna Hesselgren inte är särskilt bekant med stadens geografi. De som placerar ut figurerna kommer
inte att få lika detaljerade anvisningar som i Stockholm, vilket gör att deras delaktighet i projektet blir viktigare.
Anna Hesselgren säger att hon drar lärdom av de reaktioner hon får och att hon kommer att fortsätta att modifiera
genomförandet för varje ny plats, för tanken är att Still alive ska fortsätta under lång tid framöver. Efter Växjö är målet
inställt på att Berlin och Helsingfors ska få besök av grönmålade gipsgubbar.
–Man kan nog säga att det här är ett livsprojekt.