Nyheter

StillAlive - Människan som platsen # 5 , Göteborg

Utplacerarnas berättelser

Ovetande om vad som väntade steg jag in i galleriet en dag veckan innan ceremonin skulle äga rum. Så snart jag fick höra om projektet och tankarna bakom det kände jag att ”där skulle jag vilja vara med”.

Orsakerna till mitt omedelbara engagemang är flera. Först och främst tilltalas jag av projektets process; att det interagerar med konstnären, volontärerna, faddrarna och invånarna eller besökarna i Göteborg, att det händer något oväntat och nytt.

Spännande är också konstnärens plan att låta processen fortgå ytterligare ett steg genom att ta vara på det geografiska mönster som utplaceringen av figurerna kommer att skapa i respektive stad. Självklart ger det en särskild betydelse att projektet ska utmynna i hjälp till utsatta personer i samhället.

När konstnären berättade om projektet kom spontant tanken på en plats i Göteborgs offentliga rum som skulle passa syftet och den lilla gipsfiguren; Esperantoplatsen.

Under veckan därefter har jag gått och funderat kring om det finns andra bättre platser. Efter några rundor i stan kvarstod min övertygelse. Jag ville dock vänta med mitt slutgiltiga beslut tills att jag hämtat figuren. Det kunde ju hända att känslan blev en annan när jag fått hålla i den och bekanta mig lite med den.

Den korta ceremonin i galleriet var stämningsfull. Jag packade omsorgsfullt ner gipsfarbrorn i väskan och gick ut på gatan. I detta ögonblick snuddade känslan vid att det var ett nyfött barn jag just fått lära känna och ta hand om. Lätt upprymd gick jag därifrån, bort mot Esperantoplatsen. Jag tyckte fortfarande det var rätt.

Väl framme upptäckte jag att det var mer upplyst än vad jag kom ihåg. För att framhäva figurens självlysande effekt prövade jag att lägga honom på en liten klippavsats ett par meter upp på ett mindre berg. Jag upptäckte då att han skulle kunna bli något osynlig där och kanske inte upphittad. Dessutom fanns det risk att den blivande faddern skulle kunna tappa eller skada honom mot berget.

Nästa provplacering var i ett hörn i en trappavsats där folk brukar sitta i solskenet. Där låg tyvärr mycket löv och annat som skulle störa atmosfären kring figuren.

Till slut hittade jag i alla fall rätt; en gräsbevuxen slänt strax intill trappavsatserna med två ekar på släntens topp. Där placerade jag figuren med ryggen nära trädet och ansiktet mot den öppna platsen. Där skulle han lysa upp i nattmörkret och själv bli belyst av morgonsolen.

Mina första tankar och känslor ledde omedelbart till Esperantoplatsen. En historisk plats i språkets anda. Mellanrum mellan ord. Ord mellan människor som förenar.

Geografiskt ligger Esperantoplatsen mellan Kungsgatans handelskvarter och Linnéstadens och Majornas rika kulturliv. I väster ligger Stenabåtarna som förbinder oss med kontinenten. Mellanrum som förenar på många olika sätt.

Esperantoplatsen var för några årtionden sen en skräpig och ovälkommen öppen plats som vi helst ville undvika. Nu är det ett levande offentligt rum där man gärna stannar till en stund. Tar en fika, en glass eller bara en stunds reflektion.

Marie-Louise

PS Igår gick jag förbi platsen och figuren låg fortfarande kvar, fast någon hade vänt på honom tyvärr. Ej skadad eller nåt. Jag flyttade honom nu lite längre fram, lite närmare trapporna jag skrev om - men inte på själva trapporna utan på en låg mur intill. Får se hur länge han ligger kvar. Jag har en "spanare" ute som passerar där nästan varje dag så... DS

___________________________________________________________________________

Jag placerade den gröna gubben på det ställe jag direkt tänkt att jag ville göra det: på det övergivna lilla torget Askims Torg i utkanten av Göteborg. Det är ett torg jag väl känner till, där de flesta butiker under senare år varit för små för att överleva i stadens konkurrens. Vid torgets sida finns en liten staty som heter Fjärilsflickan, en liten robust flicka med vingar och kattansikte. För mig symboliserar hon ensamhet men också styrka, så jag tyckte att både hon och den lilla gröna mannen kunde ha glädje av en stunds sällskap med varandra. Hoppas att ngn i bostadsområdet runt omkring torget vill bli mannens fadder, att han snart får ett hem. Tills dess beskyddas han av Fjärilsflickan...

Johanna

_______________________________________________________________________

Jag placerade objektet på Göteborgs Stadsteater, uppe i promenoiren (publikkorridoren) i Foajén, övre parkett. Det kändes behagligt och bra att placera den där för att teaterns besökare skulle se den. Runt 800 personer har under två dagar haft möjlighet att upptäcka den.

Hans

_____________________________________________________________________

Hej,

En gråmulen eftermiddag en lördag i mars samlades vi en liten grupp på KCV i Göteborg för att delta i en installation med små gröna gubbar som skulle utplaceras på olika platser i staden. Vi samlades i ett mörkt rum där gubbarna var utplacerade på golvet. Vid en given signal gick några av oss fram till gubbarna, valde varsin som vi virade in i en filt och lade i medhavd kasse. Jag hade valt en kasse ,en bilum, som på Papua Nya Guinea bland annat används som ’hängmatta’ för små barn när de sover middag. Tyckte det var passande att bära min gubbe i en sådan. Med gubben i väskan lämnade jag lokalen och promenerade ut i staden.

Temat för Göteborg var utsatthet, hemlöshet och ensamhet. Var hittar man ett mellanrum i Göteborg som uttrycker sådana känslor? Mina tankar gick till Sveaplan i Linnéstaden, där jag bott en stor del av mitt vuxna liv, då Linnéstaden fortfarande var lite sjabbig och ’farlig’ men samtidigt full av liv, värme och spontanitet, och en väl integrerad miljö.

Sveaplan är en liten plats som är omgiven av långa huskomplex byggda på 70-talet och en hårt trafikerad trafikled och gamla sekelskifteshus. Innan ’gentrifieringen’ av Göteborg när flera gamla hus revs var Sveaplan en ’farlig’ plats där fula gubbar satt och söp och antastade människor. En tidig eftermiddag på 70-talet, när jag besökte restaurangen Gyllene Prag tillsammans med en kompis, ropade gubbarna att vi skulle ge oss därifrån, det var inte säkert för flickor. Men här fanns också liv och charm. Från mitten av 70-talet blev Gyllene Prag, som fortfarande finns kvar, en populär mötesplats för konstnärer, författare och studenter. Ibland fick man köa i timmar för att komma in. En annan populär plats var Bellmansbaren där ’gubbar’, under förevändning att de var ute med hunden (som satt bunden utanför i sol, regn och rusk), delade en öl eller två med polarna. Där fanns också bageri, fiskaffär och en massa spännande småaffärer.

När de gamla husen revs rustades Sveaplan upp. Ena sidan utgörs nu av en böljande form helt byggd i sten där barn emellanåt klättrar och stora stenbumlingar är utslängda lite här och där. Konstfullt, men man får lätt en känsla av stenöken. En låg stenmur med träbänkar avgränsar Sveaplan från trafikleden. Det är sällan man ser någon sitta där. Mitt på torget står en stenport, en triumfbåge, som ett minne från förr.

Två goda vänner väntade på mig på Sveaplan och tillsammans letade vi efter en plats att placera den gröna gubben. Vi valde ett litet mellanrum mellan en stor stenbumling och triumfbågen, med trafikleden och husen i bakgrunden, och Gyllene Prag i närheten. Gubben såg ut att vila men samtidigt såg han så ensam ut i stenöknen, med trafiken bullrande i bakgrunden och varma ljus från oseende fönster. Det kändes som om han ropade ’se mig’, ’rör vid mig’.

En av mina vänner gick tillbaka till Sveaplan nästa dag och då låg han fortfarande kvar och väntade på att bli sedd. Men på måndagen, vid lunchtid, var han borta.

Det kändes bra att placera gubben här, stenen, trafiken och det varma ljuset från fönstren i närheten förstärkte känslan av utsatthet, hemlöshet och ensamhet. Många ’nya’ göteborgare känner inte till Sveaplan, idag är det en plats man passerar eller korsar på väg till något annat.

Berit, Göteborg, 5 mars 2011