Nyheter

Jag valde att placera den lille farbrorn på ett välbesökt berg i byn Jukkasjärvi, besökte honom dagligen, och tills mitt barnbarn Isak fick följa med, så sa han; Mormor, nu har JAG ju hittat honom och får jag då ta med honom!?

Jag valde berget Puimunen 17km utanför Kiruna. Berget besöks av bybor, då en verkligt vacker vy över byn Jukkasjärvi kan skådas därifrån. Jag tänkte att besökaren skulle få en ytterligare upplevelse, att få se den gröna gubben lugnt sovandes under en gran, skulle även kunna ge upphov till andra fantasier...från ex yttre rymden.

Inför valet av plats för utplacering av objektet var tankarna många. Det var egentligen inget problem att komma på en plats som kändes rätt, utan vilken av platserna jag funderade på som kändes mest rätt. Jag tyckte att det fanns flera platser med mycket potential att leva upp till de förväntningar jag själv hade om projektets ”final”.

Fast ju närmare dagen för utplaceringen vi kom, desto närmare kom jag även ett beslut. Den plats jag valde blev Kiruna centralstation.

Att centralstationen blev mitt val har flera orsaker. Kanske och främst att det är en av få platser som i mina ögon har egenskaper vilka gör det till en relativt god mötesplats.

Det jag menar är att människor som är på väg någonstans, inte minst med kollektivtrafik, i regel ställs inför större möjligheter att möta andra än vad de gör till vardags. Att resa kollektivt innebär att människor i olika mån behöver kliva ut ur sin egen bubbla och under resan delvis anpassa sig efter det runt omkring. Till att börja med är det ingen idé att stressa och jäkta, tåget avgår när det avgår och anländer när det anländer. Enskilda individer kan inte påverka detta och kan således koppla bort pressen att spara tid genom att stressa. Bara genom att eliminera stress ur beräkningarna tror jag att ett stort steg mot möten mellan människor främjas, men det finns mer än så som spelar in. I princip alla som är på centralstationen har något gemensamt, de är i Kiruna och ska någon annanstans, ofta åt samma håll som flera andra samtidigt. En gemenskap som vanligtvis inte är lika tydlig bland människorna som springer runt inne i staden.

En annan anledning till mitt val av plats går nog att härröra till mig själv och vem jag är. Kiruna centralstation var den plats jag möttes av när jag första gången kom till staden. Det var inte som besökare jag klev av tåget, utan som Kirunabo. Tågresan hit och mina första fotsteg i Kiruna var början på någonting nytt och någonting underbart. Jag önskar alla som stiger av på centralstationer världen över samma känsla. Förhoppningsvis kan mitt deltagande i detta projekt åtminstone hjälpa någon.

När jag fick höra om projektet och valde att engagera mig som volontär hade jag egentligen ingen aning om vad det innebar, annat än att det verkade spännande och var helt nytt för mig. Då jag fick veta mer om projektet och volontärernas roll blev det en positiv överraskning att det fanns en så god tanke bakom allt. Stadsrummet fungerar sällan som det är tänkt, inte bara i Kiruna utan generellt. För att människor verkligen ska mötas behövs det någonting utöver det vanliga. Just därför tror jag att detta projekt kan hjälpa oss komma lite närmare varandra här i Kiruna.

Jag valde att placera min gubbe vid stenfontänen bredvid Lindex. Jag valde den platsen eftersom jag tycker det är just den typiska samlingsplatsen här i Kiruna. Alltid om jag ska gå med mina vänner på stan eller i närheten av stan och när man ska bestämma plats att möta är det alltid utanför Lindex. De flesta Kiruna bor vet var den platsen ligger och jag tror inte att detta används som en mötesplats bara för ungdomar utan för alla. Det är just vid den fontänen som är början men även starten för stan för mig. Det är där jag möter upp med mina vänner och det är även den plats där vi tar avsked av varandra och går hem igen ifrån.

När jag först hörde om att vi skulle vara volontär blev jag nervös och började fundera på hur gubben skulle se ut och vad vi skulle göra. Jag trodde att gubben skulle vara mänsklig storlek, ha gamla kläder och någon liten basker, hatt. Det var därför jag blev lite smått överraskad när jag först såg dem. Men jag blev överraskad på det bra sättet då det skulle vara mycket enklare att bära på en mindre gubbe. Till en början tyckte jag det var väldigt konstigt och annorlunda med den ''träning'' vi gjorde inför placeringen och pratet om en ''utplacerings ceremoni'' fick mig att fundera om vi skulle göra någon annorlunda dans medan vi placerade gubben. Men utmed att vi gjorde de små övningarna började jag tycka att det blev roligare och roligare. Jag tycker fortfarande att det var en konstig upplevelse med jag har samtidigt haft det väldigt roligt och detta kommer nog bli ett bra minne.

Jag har verkligen haft en trevlig tid med detta projekt - tackar så mycket för att jag har fått delta.

Jag valde den platsen just därför att den förändras så mycket beroende på vilken tid det är under året.

Jag och mina vänner brukar prata om att "Det är helt sjukt att Kirunafestivalen får plats här. Det är ju så litet!

I början av sommaren äger Kirunafestivalen rum och hela Scandicparken svämmar över med folk och och olika stånd

Gräsmattan nere vid scenen brukar vara helt upp trampad och lerig, samt spills det en del läsk och skräp och

Men bara någon vecka, kanske dagar till och med efter att festivalen har slutat ser parken riktigt vacker ut igen. Den upp trampade gräsmattan är någorlunda fixad och allt skräp och matsrester är borta. Även fontänen är igång som alltid är stängd under festivaltiderna, och tillbaka är pensionärerna som kopplar av i parken. Det är vid den förändringen som man verkligen blir förundrad "är et verkligen samma plats?"

När vintern kommer lämnas inte bara parken till att bli igensnöad. Nej då smyckas den ibland ut med vackra isblock och ljusanläggningar i underbara färger. Inte nog med det så isas hela området runt fontänen och bänkarna och blir en skridskobana. Där brukar barnen tillsammans med sina föräldrar åka skridskor och ha roligt.

Jag tycker att det är roligt att man kan göra så mycket olika roliga saker på en och samma plats.

Jag har många roliga minnen från den parken. Jag valde parken som min plats till figuren just därför att en förändras så mycket.

Det är ett offentligt rum som på nolltid förvandlas från en lugn plats där alla får vistas gratis till en plats med hög musik,

Jag placerade den lilla farbrodern under en bänk så att man inte skulle se honom lika lätt.

Jag lade även honom med ryggen mot allting för att skapa ett intryck av att han inte bryr sig eller kanske inte vill

vara delaktig i alla förändringar, aktiviteter och festivaler. Han trivs helt enkelt där han är och väljer att leva i sin egna lilla värld på sina villkor.

Jag gick förbi parken med min pojkvän dagen efter att jag hade placerat honom där för att titta till honom.

Då hade någon omsorgsfullt lyft upp honom från den kalla marken och placerat honom med ansiktet ut mot parken istället.

Någon måste ha tyckt synd om honom när han låg där helt ensam, eller trodde personen kanske att han var borttappad och gjorde

Jag borde kanske ha gömt honom lite extra så att ingen kunde hitta honom utom jag - hihi.

Jag valde sporthallen för min farbror var att inne i hallen skall alla ha det trevligt, men tyvärr är det ej så.

Det är många som kommer ut med gråten i halsen; jag fick inte plats i laget, jag är inte nog bra, vad skall jag säga åt mamma

pappa mina syskon; kanske bäst att inte säga något; eller skall jag lätta på trycket !!!!

Jag har länge ställt frågan åt mig själv, varför kan man ej börja tänka lite annorlunda, vi måste helt enkelt börja fokusera på den breda massan.

Vi skall kanske bygga en hall åt dem som ej platsade i laget, jag lovar att den hallen skull behöva vara mycket mycket större än elithallen.

Jag är ej motståndare till elitsatsning för vi behöver ha bra förebilder åt ungdomar.

Jag följde min egen instruktion. Efter att ha packat in min figur i handduk och stoppat ner honom i kassen

Ta en promenad och placera ut figuren, den självlysande lille gubben, på stan.

Jag hade ett uppdrag och det var att skiljas från min figur, en av trettio likadana som jag lärt känna

Men först hade vi tillsammans lärt känna vår stad. För en dryg vecka sedan hade vi gjort en promenad runt stan

och berättat om våra olika platser för varandra. Hur passade människan in i sin stad?

Vem är staden, just den här platsen gjord för? Vilka intar den? Bilarna, sofforna skateboardåkarna?

Blir man utställningsföremål eller hjälper de planerade miljöerna oss att mötas? Tar de hand om oss?

Att tillsammans under ett par timmar utforska sin stad gav många nya infallsvinklar.

Kvällens avslutning i järnvägsparken nere vid bäcken var rofylld och skickade hem oss med lugn i sinnet.

Nu skulle jag alltså ut på en promenad, ensam den här gången, fast inte riktigt.

Figuren, 30 cm, 3 kg med självlysande färg följde med. Jag hade försiktigt lagt ner honom i min kasse.

Ut genom stadshusporten. En titt på Poggats dörrhandtag. Fint hantverk. Jag följer min instruktion. Ner mot rödljuset.

Känner att jag är spänd. Hade inte förväntat mig att jag skulle vara det av uppgiften att placera ut

Men han har fått en betydelse. Han företräder alla dem som far illa i det offentliga rummet.

Och min uppgift är att lägga ut honom någonstans på stan, hjälplös, om inte någon kommer och tar med honom hem och hand om honom.

.Jag följer min uppgjorda rutt. Står vid rödljuset och väntar. Visst har det hoppat över en växling?

Funderar på vad Lundbohm hade tyckt om ”Människan som platsen”? Kanske hans ide´ om Framtidsstaden var ett exempel

Vidare uppför backen mot nästa rödljus. Funderar vidare när jag passerar kyrkan.

Kanske borde jag ha lagt in en distraktion och tagit en sväng förbi Lundbohms grav?

Lugnt på stan, varken bilar eller människor. Jo – där vid skulpturen står ett par flickor med var sin hund och talar med någon.

Just ja – en av oss, en volontär. Har han arrangerat mötet eller råkar de faktiskt komma förbi just nu? Vi skulle ju lägga in distraktioner.

Och där kommer en kille som hejar glatt på gänget. Jag tittar till på väskan. Vet att i den ligger ytterligare en av de trettio figurerna.

Min promenad går vidare. Nu har jag chans att titta på det återuppsatta och renoverade konstverket på sporthallsväggen.

Passade på att lägga in det som distraktion. Det var väl en motion i fullmäktige för en hel del år sedan om att restaurera det?

En utsatt position att sitta uppe i regn, snö och rusk så omhändertagandet har gjort gott.

Inte så långt kvar nu. Känns lite kymigt att överge min figur här mitt på stan.

Vår övning i torsdags att överlämna och ta emot figuren hade visat att vår oro för att tappa honom var stor.

Vi hade byggt upp en relation till tre kilo gips Det vill säga en liten självlysande man som vi inte ville skulle fara illa.

Går ett varv runt den lilla parken. Där i de vissnande växterna ska jag lägga honom.

Och hoppas samtidigt att hans självlysande kropp ska leda någon till platsen, känna för att bli fadder och ta med honom hem.

I placed my little man under a bench at Sandstensberget, (Latitude 67°51'45.80"N - Longitude 20°15'19.03"E) you can actually see the bench with google earth! Sandstensberget is a beautiful path that goes around Kiruna, with many panoramic spots and with a fantastic view on Luossavaara and the place called sarcastically "Döda Dalen", where they want to build the New Kiruna.

The position I chosed for the sleeping man is symbolic, he is facing the "Döda Dalen" and giving his back to Luossavaara.

I see it as a metaphor of Kiruna itself, asleep, wanting to build in a direction that is going to be affected by the ground deformations in 50 years, and instead giving his back to to Luossavaara, where the new town could be built without any needs of moving it again.

I have to say that placing the little man made me think about the whole concept in a wider way, from a completely different point of view. I realize how often people abandon other human beings, literally or metaphorically, it happens everyday to everyone: an old friend we don´t call anymore, a former lover or simply people that appear for a little while in our lives and then they just slip away.

So, together with also the finding of one of the men, I also started to wonder on HOW those little sculptures got there. Someone placed them and then they just walked away... I think this ABANDON/FINDING thing is very interesting, maybe you should also have a discussion about it on your next SAMP. Probably we are not such a big heroes rescuing someone on a street (a real person) if the same day we are going to discard another human being...

You see, it´s a real mental trip, that proves that your exhibition was really full of meaning on different levels!

Jag placerade min figur utanför Tusen Toner, ett ställe där ungdomar samlas och spelar musik.

Det var rätt roligt att vara där och kasta figuren till varandra. Jag började tycka om min gubbe jättemycket och ville helst av allt ta med den hem och placera den i mitt rum. Däremot förstod jag inte meningen med att kasta figurerna till varandra, gå runt i stan och berätta om platserna eller att öva och plocka upp den. När jag fick reda på att vi skulle vara med i ett projekt trodde jag att vi endast skulle spendera en fredagskväll och dela ut dem.

Jag tyckte att det var riktigt roligt att vara med på det här projektet, med alla dess delar. Hela processen med att knyta an till den lilla gubben genom att lämna över honom och "kasta" honom till någon annan var väldigt intressant och lärorikt, dock var det lite läskigt för man vill ju inte råka tappa honom! Men man lärde sig liksom att på ett sätt ta hand om honom och kunna hantera honom, med tanke på hans form och tyngd. Väldigt spännande. Jag placerade sedan min lilla gubbe i Järnvägsparken, bredvid en gångstig och redan samma kväll var han borta därifrån. Vilket var både roligt och lite tråkigt, för min pojkvän hade lite lust att plocka upp honom. Han hade varit så fin i hans nya rum! Och dessutom hade jag kunnat se honom, för det var med lite separationsångest som jag lämnade honom där på den kalla marken - precis då snön började falla och täcka hans nakna lilla kropp.

Jag upplevde att det var en erfarenhet i sig att vara med i projektet, då man fick träffa nya människor och prova på något nytt. Det var roliga kvällar som vi hade på Stadshuset, det var dock väldigt läskigt att kasta den "lilla" gubben då jag personligen var LIVRÄDD för att han skulle gå i tusen bitar. Jag tyckte det var lite jobbigt att lämna min gubbe alldeles ensam och naken i snön.

Min historia vart min gubbe är placerad är lite rolig just därför att jag lade han som planerat i leksakståget utanför Ica mitt i stan. Det cirkulerar alltid människor där så att han inte skulle bli funnen var som en omöjlighet.

Kvällen efter bad jag min pappa att gå och se efter om gubben fortfarande var kvar, men de visade sig att inte bara gubben var borta utan HELA tåget var spårlöst försvunnen. Det kan ju hända att gubben körde iväg med hela tåget :)

Jag valde att lägga min “StillAlive-gubbe” i parken bredvid badhuset därför att jag har vissa minnen därifrån, så jag tyckte det passade bra.
Men jag valde även den platsen därför att jag var en simmare förut, men efter att de stängde badhuset har inte jag kunnat simma alls,
Jag längtar så tills det öppnar igen så jag dras mot badhuset mer eller mindre omedvetet.
Jag tyckte det var roligt att vara med på projektet, det var rätt spännande, det var ju någonting som jag aldrig gjort förut.
Det var inte svårt att hitta någonstans att lägga min figur, för platsen jag valde betyder mycket för mig.

Emma Elisabeth

Jag tycker att det har varit jättekul att vara med i projektet. Det var roligt att göra något nytt och få nya upplevelser!

Eftersom jag är ny inom allt som har med konst osv. att göra så var det en väldigt bra start på ett helt nytt område och jag fick ett helt annat intryck av allt som har med konst att göra.

Jag placerade gubben i järnvägsparken under en gunga, det var inte svårt att lämna den där utan jag tyckte mest att det var spännande att lämna den för jag ville se hur länge den var kvar.

Och den var inte kvar där länge alls, för dagen efter så gick jag förbi där och den var inte kvar. Så det var väldigt roligt att den hade försvunnit så fort!

Jag tyckte det var roligt och intressant. Skulle vara roligare om projektet var lite längre. Nu var det så intensivt och allt gick så snabbt. Men annars var det kul och vackert i det mörka rummet de var i.

Men lite obehagligt. Tänkte att det var foster som låg där. Det var som min första tanke men sedan smälte det in att det bara var skulpturer.
Jag lade min vid någon liten park, som dock inte är någon park. Bara på stenmur. Den försvann väldigt snabbt.

Jag tycker att det har varit otroligt spännande att vara med i detta projekt. Jag har aldrig varit med i något liknande och jag tycker att idén bakom det hela var fantastisk. Det behövs mer sådant här i dagens samhälle! Att få höra om människors reaktioner och diskussioner om detta är super kul, speciellt när man vet att man själv varit en del i det hela. Det här är ju mitt första år på estet och för mig var detta en superstart på läsåret.

Jag bor i en by cirka 2 mil utanför Gällivare, i Tjautjas, och valde därför att placera ''gubben'' där. Det finns en gångstig i slutet av byn och fortsätter man där så kommer man till en underbart vacker sjö med bänkar och grillstad. Bredvid en stor björk valde jag att placera min figur. När jag kom tillbaka veckan efter så var den borta, kort efter hörde jag hur det pratades i byn. Det hände liksom något i byn, något ovanligt, som folk faktiskt uppskattade. Men svårt var det, alltså att lämna honom där. Man hade som fått ett band. Som tur är så känner jag personen som hittade den, så jag får fortsätta ta del av hans skönhet.

Det var väldigt intressant, mycket nytänkande och kreativt, allmänheten undrade nog rätt mycket eller i alla fall funderade en stund när dem såg en liten grön självlysande gubbe mitt i allt. Jag själv har aldrig varit med om något liknande.

Det var kul att träffa andra som också var intresserad och var volontär i detta projekt, och det var intressant efter man hade lämnat gubben och undrade om någon hade tagit den eller inte.

De flesta andra volontärerna hade lämnat den lilla gubben i Kiruna, men jag och en annan beslutade oss för att dra med den ända ner till Gällivare.

Jag lämnade min gubbe i kilen vid det gamla nedbrända stenhuset, jag tyckte att det var rätt vackert att se den ligga där men min kompis som var med mig tyckte det var väldigt hemskt att lämna den ensam. Min kille tyckte nog också att det var lite ledsamt att lämna den där, senare efter en vecka fick jag reda på att gubben var borta från platsen och att det var min kompis som då hade tagit den hem till sig, så jag vet helt säkert att den har fått ett bra varmt hem.

Jag placerade min staty utanför Systembolaget, där jag tyckte att den kunde representera både positiva och negativa saker med platsen. Jag såg det som en symbol både för tröst och sökandet efter tröst. Varför ligger han där? Eller snarare, varför har han valt just den här platsen att ligga på?

Redan dagen efter såg jag att gubben var borta, och jag funderar var den är nu. Kanske sitter den hemma hos någon, eller så kanske den ligger i ett dike någonstans. Det är en intressant metafor för folk som sätter sitt liv i andras händer och för mig handlade det här projektet mycket om tillit.

Det har fått mig att tänka mer på var jag kommer att vara om tio år, och vad som kommer hända med alla jag känner. Projektet har fått mig att se mer både mot framtiden och det förflutna, vilket betyder både det bra och det dåliga.

I skolan fick vi en dag veta att vi skulle vara med som volontärer på ett projekt som skulle göras i stan. En anställd från Stadshuset hade tidigare varit hos oss i klassen och pratat om projektet som tidigare hade gjorts i städer runt om i landet. Redan då blev jag väldigt sugen på att vara med, men jag visste inte att det var något som vi skulle få chansen att göra.

Vi träffades två gånger innan utplaceringen. För att lära känna varandra lite och för att få mer information om vad det var vi egentligen skulle göra. Vi fick veta att projektet var till för att på ett sätt hjälpa folk som far illa i det offentliga rummet och det känns viktigt att just jag kan vara med och hjälpa till.

Min utplacering gick väldigt bra, jag hade en kompis som följde mig till platsen och som hjälpte mig med de olika stegen. Det kändes dock lite jobbigt att lämna honom helt ensam i snövädret.

Jag valde att placera min lilla gubbe på kyrktrappan alldeles under väggen. Varför jag valde just den platsen är för att den på ett sätt kan hjälpa folk som far illa i det offentliga rummet. Alla är välkomna i kyrkan och det kändes som en bra plats att lämna honom på. Det kändes som att någon skulle ta hand om honom. Det var också det som hände. Jag åkte förbi kyrkan två timmar senare och då var han redan borta.

Att få möjligheten att vara en del av det här projektet har varit otroligt roligt. Jag har funderat mycket på vad ett projekt som det här innebär, all planering som krävs osv.

Jag är otroligt tacksam över att jag har fått vara med på ett projekt som detta. De två veckorna vi jobbade med det var superroliga och jag hoppas att jag får chansen att göra något liknande igen.

Gubben lades på en anslagstavla mittemot pizzerian i Vittangi.
Anslagstavlan används till Folkets Hus bioaffischer och det var precis så att gubben fick plats att ligga på ovansidan av tavlan. Man får liksom titta upp lite för att se den. Om man sträcker på sig når man den.
Tyckte att det var en fin plats... Intressant att se om den ligger kvar. Direkt efter att vi lade den där så var det några ynglingar som gick fram och kände på den.

Min svärmor ville så gärna ha en gubbe så jag skickade ett mms för att ge henne en hint om vad gubben låg placerad. Hon hade kollat samma kväll och då var den borta!

Hon är lite sur på mig... hon tyckte ju att jag skulle ge den åt henne direkt!