Nyheter

SAMP # 5 och Schillerska gymnasiet

Lena Haraldsson, bildlärare på Schillerska gymnasiet :

Jag träffade Anna Hesselgren på galleri KC och fascinerades av hennes utställning och konceptet STILLALIVE.

Vi bestämde att jag skulle ta med två klasser från Schillerska gymnasiet, där jag arbetar som bildlärare, som skulle få bli delaktiga i projektet.

Den ena klassen SP3CD arbetade med Stillaliveprojektet i min kurs ”Staden och framtiden”, ”Litteraturhistoria” för Lars Kromsten samt ”Kulturhistoria” för Urban Ekdahl.

Den andra klassen , ES2A arbetade med uppgiften som ett moment i Bildkursen för lärarna Marita Wallin och mig, Lena Haraldsson. Att spontant dras in i detta konstprojekt var riktig fint.

Samtliga elever har fått en upplevelse och erfarenhet av vad ett samtida konstprojekt kan innebära. Vi tackar för att vi drogs in i det och flera av oss kommer att följa vad som händer gubbarna via hemsidan.

Schillerska gymnasiet - elevernas berättelser om sin delaktighet i projektet

Utplacering av de gröna gubbarna !

Efter mycket om och men bestämde sig klassen för de två platser där vi skulle lägga ut våra gröna gubbar. Resultatet blev Stefans förslag: Andra Långgatan och Gabriellas Harry Hjörnes plats. Jag var med i gruppen som fick i uppdrag att placera ut den gröna figuren på andra lång.

På den vingliga bussfärden mot Järntorget vandrade den lilla från famn till famn. Alla gruppmedlemmar var lika rädda för att bussens tvära vändningar skulle få oss att tappa vårt krampaktiga tag om den tyginlindade figuren.

Vi höll honom försiktigt i våra armar. Precis som ett litet barn. Jag kände ansvarets börda landa på mina axlar då det röda knytet las i mina armar. Tänk om jag skulle vara den som tappade honom! Jag slogs av hur liten han var. Så liten och så sårbar. Faktumet att han skulle slås i tusen bitar om jag tappade honom dundrade förbi i mitt huvud. Tänk hur lite det krävs för att förstöra något.

Ett litet felsteg och jag skulle kunna falla framstupa. Bara så där, utan mening. Jag tog ett hårdare tag och förbannade mina följeslagare som utsett mig till bärare av figuren med motiveringen ”du är ju ändå den som har mest moderskänslor av oss”. Ja men, hallå där, jag är ju faktiskt också den klumpigaste, men det skulle inte räknas in. Nej, inte, icke! När jag tittade ner på byltet i min famn undrade jag i mitt stilla sinne om vi verkligen skulle lämna honom där ute. Alldeles ensam, liten, sårbar och skör. Jag hatar när dem har rätt. För vilka känslor var det om inte moderskänslorna?

Men bussturen gick utan större svårigheter och vi nådde Andra Långgatan. Där började vår vandring mot sexshopen, som var den utvalda platsen. Den vita färgen på byggnaden hade börjat flagna. Stora flingor av färg dalade sakta ner mot marken. Det såg nästan ut som snö. Det var en kliniskt vit färg som skrek i kontrast till de grova orden. Till omgivningen, till de många cigarettfimparna. Det såg rent av absurt ut. Jag kan inte säga att vi lämnade honom på en fin plats, men jag kan se betydelsen. Sårbarheten får ännu större betydelse och begreppet ensamhet tas till en ny nivå.

Ingen ser oss, det känns nästan som om vi är på ett hemligt uppdrag. Som att vi gör något förbjudet. En barnslig lekfull stämning smyger sig på då vi trippar på tå och viskande undrar hur nära dörren vi vågar lägga den.

Till slut vågar sig Stefan fram, lägger varsamt ner figuren , vänder på klacken och tar till flykt mot andra sidan där vi står likt en grupp mellanstadieelever tagna på bar gärning. Vi smyger närmare för att se hur det ser ut. Beredda på att det vilken stund som helst kommer hoppa fram en monstergubbe ur dörren, hytta med näven och skrika svordomar efter oss, men vi klarar oss och stundens allvar sänker sig till slut över oss. Leendena falnar och ersätts av ett sorgset samförstånd. Leken är slut. Detta är den bistra verkligheten.

Den orealistiska sanningen. Världen vi människor skapat. Där vi varje dag får se hemskheter, ensamma människor som har förlorat alla nära och kära. Men vi får lära oss att vända andra kinden till, för det angår ju inte oss. Det ”där” är deras problem, inte vårt och förresten har vi inte tid heller. Vi har ju vårt egna liv att tänka på, våra egna relationer att underhålla. Frågan är om man kan resonera så? Vad händer den gången du är den ensamma människan och alla andra går förbi, stirrandes ner i marken. Ser inte, eller vill inte se. Jag kan inte blunda för sanningen, för jag ser den ju, rakt framför mig. Därför känns det extra svårt att lämna den lille här.

Då vi väcks till liv igen från den tankfulla tystnaden kommer vi på oss själva med att stå i en halvcirkel, med händerna knäppta och med sorgsna blickar stirrandes ner på den gröna figuren. Vi ser ut som en en grupp människor som deltar på en begravningsceremoni och skulle någon se oss skulle dem nog tro att vi stod och bad. Och det gjorde vi kanske också. Bad att det skulle komma en vänlig själ och plocka upp vår vän. Jag vände mig om när vi sakta promenerar tillbaka till järntorget och kikade över axeln. Där låg han. Helt ensam. Med sitt öde i någon annans händer. Det kommer gå bra viskar jag för mig själv. Allt kommer att ordna sig.

Linnea Baksås Martinsson, Sp3D Schillerska gymnasiet 11 04 04

Projekt Still Alive- När vi lämnade vår gubbe på Harry Hjörnes plats.

Vi gick i samlad trupp, ca 6 flickor. I min famn låg den lille gröne gubben insvept i en duk. Folk tittade nyfiket som om jag hade en bebis i famnen och så kändes det. Vi diskuterade på vagnen hur gubbens öde skulle komma att se ut, jag trodde personligen att han skulle få ligga kvar där länge. Det var ingen som riktigt visste.

När vi kom fram i Harry Hjörnes plats gick vi fram till det enda trädet som platsen äger. Det var ett litet träd med stängsel runtom, dolt utav stenmuren som finns mitt på platsen. Där tyckte alla att han skulle få ligga, det såg ganska mjukt ut.

Rättvist mot den nakne lille gubben tyckte vi för det hade inte var snällt och lägga honom på sten. Det som var bra med att lägga honom vid trädet innanför stängslet var att han var skyddad. När vi lade honom så han vette ut mot puben gamle port låg där lite smuts, så vi tänkte städa lite. Vi tog bort lite skräp och gamla cigarett fimpar och jag tog bort lera, trodde jag….

Alla backade och granskade honom där han låg, ensam, snabbt protesterade vi. Han var för synlig. Vi gick fram och lade honom så han istället hade kroppen mot stenmuren, väldigt skyddad. Sedan backade vi återigen och granskade honom. Nej, nu var han för skyddad tyckte alla.

Vi vände och vred på honom för vi ville att han skulle visas men samtidigt ville vi att han skulle ha någon form utav skydd. Människor som gick förbi kollade lite lustigt vilket är ganska förståeligt då scenen som utspelade sig var – Ett antal unga flickor som diskuterar, vrider, vänder och granskar en naken lite grön gubbe.

Till sist fick han ligga så att han tittade med huvudet mot Gustav Adolfs torg, då var han skyddad från sidorna men inte framifrån det gick att se honom men samtidigt var han omsluten av miljön.

Efteråt stod vi en stund och bestämde oss senare för att sätta oss vid fiket intill och jag vet inte varför vi satte oss nära, kanske ifall han skulle behöva hjälp?

Gubben var utplacerad, hans öde låg inte längre i våra händer utan i samhällets och eventuellt hans framtida ägare.

Två dagar senare gick jag förbi platsen och han var borta. Vart vet jag inte men jag hoppas det blir hos någon som inte gjort honom illa utan tagit till sig projektet och budskapet.

Gabriella Lamond, april 2011

Elvan är en av Göteborgs mest intressanta spårvagnslinjer, då resan även är en klassresa. Den sträcker sig från Saltholmens pråliga villor med havsutsikt till förorten och parabolhaven ute i Bergsjön. Vi tycker att kontrasten är intressant och ville symboliskt placera ut figurer i de två världarna, för att de båda tillhör Göteborg och är en del av vår stad.

Klockan 15.15 den 31 mars 2011 lämnade vi den lilla självlysande skulpturen på Komettorget, ändhållplatsen för elvans spårvagn. Vi ville att han skulle synas, men att man skulle bli tvungen att anstränga sig för att få tag på honom. Så vi placerade honom uppe på ett berg, väl synlig från spårvagnen och relativt lättåtkomlig då han bara ligger cirka sju meter från en gångväg. Han är inte synlig från gångstigen så han kan bara bli sedd från spårvagnshållplatsen. Detta för att vem som helst med intresse skulle ha möjlighet att kunna undersöka honom närmre. Samtidigt har vi ställt lite krav på upphittaren eftersom man är tvungen att ta en rejäl omväg för att kunna undersöka figuren närmare. Då detta innebär att man måste vara genuint intresserad och inte enbart stöter på figuren av en slump och då får för sig att hitta på dumheter…

Det kändes som en högtidlig ritual att först åka till ett ställe vi inte brukar vistas på, för några var det till och med första gången, med en figur i en blommig plastkasse. Som att ta ansvar för en dyrbar skatt och ett viktigt uppdrag. Det kändes nästan tragiskt att lämna vår lilla fetlagda herre under tallen till ett okänt öde och åka därifrån. Han såg bräcklig och sårbar ut mot mossan. Hans självlysande hud framhävde ytterligare hur utsatt, naken och ”exposed” han var. När vi såg den lilla lysande fläcken i skogen genom spårvagnens rutor gick det inte att undgå tanken på att det troligtvis var sista gången vi sågs.

Camilla Abrahamsson, Arvid Hjort, Felicia Riisager och Björn Selin, Göteborg. april 2011.

Lysande neutrum på Saltholmen

Saltholmen, en av ändhållplatserna för elvans spårvagn i Göteborg. Saltholmen - Bergsjön, två helt skilda platser, två helt skilda världar. Vi placerar en i varje värld, tänkte vi.

Jag, Marta och Zandra fick uppgiften att placera en av de små figurerna på Saltholmen.

Vi virade varsamt in den lilla, sårbara filuren i filtar innan vi gav oss av efter sista lektionen ut i den grådisiga torsdagseftermiddagen.

Väl på elvans spårvagn, med den lilla figuren i famnen, kändes det lite som om vi lurade den. Att sitta där med den i famnen som ett litet barn, på väg att lämna den helt ensam på en kall ändhållplats.

När spårvagnen stannade på Saltholmen, ändhållplatsen, började det regna. Vi gick omkring ett tag i jakten på den bästa platsen, diskuterade var olika åldersgrupper kunde tänkas röra sig och valde snabbt bort dungen där berget var fyllt av gamla ölburkar och chipspåsar.

Vi tänkte att eftersom hela tanken med placeringen av de två gubbarna var ändhållplatserna på elvans spårvagnslinje, skulle det vara bra om man såg den lilla figuren från spårvagnen om natten. Efter mycket letande och testplacerande i ösregnet hittade vi en liten bergsplatå, täckt av mjuk mossa, synlig från spårvagnen och gångstigen. Platsen var ganska mysig, men ändå inte undanskymd. Ett fallet träd sträckte sina grenar över bergsplatån och bildade som ett tak för den lilla figuren att ligga under.

Liva, Zandra, Marta ES2A Schillerska gymnasiet