Nyheter

Läs nedan om utplacerarnas upplevelser :

" När jag fick figuren så visste jag först inte var jag skulle lägga den.

Men när jag gick med den i min hand så kom jag på att det var min morfar, när han gick bort hittade mamma honom

"sovandes" i fosterställning eftersom han dog i sömnen.

Min morfar kommer från Växjö. I Växjö finns vår familjegrav med hans kusiner osv.

Eftersom han är begravd i en minneslund Skåne ville jag att han skulle få en plats här också. Jag ville sluta cirkeln.

När jag kom på allt detta fick jag en stark känsla av att jag skulle begrava min morfar.

Jag upplevde det som mycket fint och sorgligt och hade svårt att lämna platsen efter utplaceringen.

Jag var bara 12 när han dog, så vid den tiden kände jag att jag inte riktigt förstod vad det innebar att någon

försvann.

Jag lade honom med ryggen mot graven bland blommorna, med blommorna som ett skyddande tak. Jag har varit

och kollat till honom några gånger och sist, igår, när jag var där så låg han uppe på graven eftersom det var nya blommor

som hade planterats. "

Reaktion från en Växjöbo som observerat figuren på kyrkogården:

" Anna Hesselgren

Vill härmed uttrycka min och familjens avsky för den skändning av vår familjegrav som jag anser vi utsatts för

genom denna makabra mansfigur som placerats på vår gravsten.

Du borde villkorat utplacering bättre! Vi anser inte att vår gravplats tillhör det offentliga rummet.

Figurer placerar vi själva om de förskönar, det gör inte denna fula groteska figur.

Växjöbo, som anser sig vilja bestämma själv om vad som passar sig på familjegraven. "

"Familj känner sig kränkt av konstverk i Växjö" - Artikel i Smålandsposten fredagen den 3 juli 2009

Klicka här för att läsa artikeln och läsarnas kommentarer

” Jag valde att lägga min figur på kyrkogården.

Vid växtlighet i närheten av en stenmurad källa där man kan hämta vatten för gravvård, en liten men öppen plats.

Där finns även två par bänkar och jag brukar sitta där ganska ofta. Men ser figuren om man tittar åt rätt håll.

Viktigt för mig var att den inte skulle vara alltför utsatt utan i skydd.

En kyrkogård är något som många skräms av, och helst inte vill gå in i, och om de måste, så hastar de förbi.

Jag ser kyrkogården som en väldigt trygg och skyddande plats. En plats med både väldigt mycket närvaro och

ensamhet/stillhet. Och jag har sökt mig till olika kyrkogårdar så länge jag kan minnas.

Kyrkogården har den dubbla rollen av att vara både väldigt privat – samtidigt som den är offentlig, och i stan en för många

självklar promenadväg i brist på riktiga stadsparker. Åtminstone i dagsljus. Kyrkogården ger mig mental vila mitt i stan.

Med gamla träd, massa fåglar och oftast vind. Figuren såg ut att behöva vila.”

" Är med i ett spännande konstprojekt med stort K.

Konstnären Anna Hesselgren gav oss instruktioner om att placera ut ett objekt på en plats i närheten av skyddande tak

och vägg. Tjugo objekt ligger utspridda i Växjö stad. Var uppmärksam så kanske du ser en av dem. "

” Viktigt projekt och samtidigt intressant och givande eftersom människan kan välja aktivt att delta i konsten.

Jag gillar att man fick ta på konsten och att det var nästan som en ceremoni kring performance då man hämtade sitt objekt.

Konstprojektet bar också på en allvarlig fråga som gjorde att projektet kändes viktigt eftersom det uppmärksammade de

utsatta människorna i samhället och en tanke och diskussion som jag sedan förde vidare genom släkt och vänner.

Jag gillar också att konstprojektet fortsätter långt efter performance dagen. ”

Elin

www.elinvennerbring.com

” Växjö är en fin stad med en bykänsla, som fungerar både för och mot staden.

Det kan vara alltså väldigt svårt att påverka något ändring när alla tror att vi bo i en liten by.

Det tog tid att tänka ut det bästa plats att placera själva figuren, med det var inte svårt, mestadels

ville jag hitta en bra plats som passade beskrivningen.

Byggnaden jag lagt den vid är en sorts paradox i att den syns från över hela centrum och har en känd silhuett,

men just den del av byggnaden jag lagt figuren vid är sällsynt fast väldigt öppen.

Jag tyckte det var ett fint projekt, att man kan bemöta ett konstverk på en udda plats, flytta på den och sen

adoptera den om man vill.

Gammal offentligt konst brukar var någonting som är sakralt och publiken ska hålla sig borta.

Det här projektet ruinerar denna idé på ett väldigt bra sätt.

Jag tycker att det behövs mer. Konst är inte något som ska isoleras, paketeras eller delas upp i gallerier och museer.

Det är något som är aktuellt och levande. ”

Dan

” Det är ett spännande projekt med många lager. Hur påverkas utplaceraren?

Hur reagerar betraktarna/hittarna - både de som går förbi och de som tar med sig gubben?

Osv. Man blir sugen på att placera ut filmkameror för att se människors reaktioner...

Konst i det offentliga rummet är en viktig strategi både för att nå ut till ovana konstbetraktare

och för att ta tillbaka det publika. Min egen reaktion förvånade mig. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Gubben.

Inte för att jag vill ha honom kvar, utan för att jag kände mig personlig ansvarig för hans framtid.

När jag väl la ner honom gick det snabbt och jag gick därifrån fort. Efteråt tittade jag till honom då och då.

Jag kände ingen vilja att ta hem honom, men önskade att han skulle få ligga kvar.

Efter ungefär en och en halv vecka var han borta - det känns lite tomt.”

Frida

” Jag tycker det är ett väldigt intressant projekt då man låter precis vem som helst vara delaktig.

För mig är skulpturen en missbrukare och på natten när den lyser är det hans rop på hjälp.

Jag tror att folk behöver något som bryter av det normala då och då. ”

André

” Just det här konstprojektet är bland det bästa jag har stött på.

Här ryms så mycket - den relationella estetiken, traditionell skulptur, performance, konst i det offentliga rummet,

konst i den privata sfären . . . en konst som lär oss hur det är vara människa. Konst i det offentliga rummet är kul,

den är levande och engagerar. ”

Anita

min tanke

”Det var ingen svår uppgift. Lagom för att engagera sig i tycker jag. Och så blev det en härlig stämning när alla

skulle hämta upp sin lilla människa och bära iväg honom. Det kändes som om man bar runt på en hemlighet i väskan

och det var lite spännande att vara ute på ett hemligt uppdrag.

Jag ville lägga min figur i närheten av tågstationen eftersom jag reser så mycket med tåg hela tiden.

Jag reser dagligen mellan Malmö och mitt nuvarande jobb i Helsingborg. Jag reser till Växjö ofta och jag reser till mina

föräldrar i Västergötland. En ständig tågturné i södra Sverige utan fast punkt, känns det som.

Men jag vill ju vara i Växjö så jag ville lägga min lilla figur med utsikt över järnvägen.

Något liknande projekt har jag aldrig deltagit i förut men som liten bar jag ofta ut mina leksaker i skogen och placerade ut

dem på liknande sätt. Jag ville att det skulle se ut som småfolk som gömt sig på olika platser.

Jag tycker att det var ett bra konstprojekt. Kanske mest för oss som deltog eftersom alla kände med situationen.

Det blev lite sorgligt att lämna ifrån sig den lilla sköra figuren. Jag fick en övergivenhets känsla när jag lämnade den på en

mörk och enslig plats där någon annan skulle hitta den. Och vad kommer den personen att göra med den?

Kanske förstör upphittaren figuren och det vill jag ju inte!

Det fanns genast en oro över hur det skulle gå för den övergivna lilla människan och nästa dag när jag skulle titta till den

var den borta...

Projektet tyckte jag var kul och givande. Annars kan jag vara ganska tveksam till vissa offentliga konstprojekt.

I varje fall när det gäller aktiva hemliga aktioner som ska "utsmycka staden".

De senaste årens ständiga tjat om streetart börjar bli rätt enformig. Då tänker jag främst på stickade strumpor runt

gatlyktor, pärlplattor fastlimmade på diverse ställen och liknande installationer som jag bara tycker känns meningslösa

många gånger. (Det kan bero på att det vimlar av halvdana streetart - projekt i Malmö och det gör att den stan blir ännu

fulare och skräpigare än vad den redan är.) Jag har svårt att förstå vad som är så bra med dem helt enkelt.

Men allt som genomförs med en tanke har naturligtvis sin mening och det tyckte jag att detta projekt hade.

Därför är jag glad över att ha fått vara med :) ”

Åsa

” Det offentliga rummet är mitt vardagsrum och jag är gärna med och sätter mina avtryck.

Speciellt om jag får möjligheten i ett sådant här projekt!

Jag såg det sårbara i figuren och hittade platsen där samma känsla inföll, fast för just platsen.

Spännande projekt att följa före som efter... det känns inte som det tog slut i och med vår performance på konsthallen

utan snarare att det var precis då det började och att processen som sådan kan få bli oändlig!”

Johan

” När jag gick iväg för att hitta ett bra ställe att placera den lilla gubben på funderade jag mycket på temat

"skyddad/skyddande". Från början hade jag bara tänkt placera ut den lilla gubben på något ställe - vilket som helst -

men ju fler steg jag tog, med honom hängandes under armen, desto mer beskyddande blev jag.

Jag började oroa mig för att han skulle kunna råka illa ut om jag placerade honom på fel ställe.

Tänk om någon skulle göra honom någonting illa? Tänk om någon skulle komma och slå sönder honom?

Platsen han ligger på var som gjord för honom. Det är en vacker, allmän, plats där naturen själv agerat arkitekt

och där han är skyddad mellan både skyddande stenväggar och tak.

Jag tycker att det är ett väldigt intressant konstprojekt i och med att fler än konstnären blir delaktiga och en del

i skapandet. Det skapar även en intressant diskussion kring konst och dess tillgänglighet.

Jag tycker att det är positivt eftersom konsten då blir mer lätttillgänglig och en del av vardagen istället för någonting

som ett fåtal uppsöker. ”

Ellen www.oobnelle.blogg.se

” Tack för att jag fick vara med om utplaceringen av en av dina skulpturer.

Jag gillade idén väldigt mycket! Jag tycker väldigt ofta om den offentlig konst.

Det är alltid positivt att man anstränger sig för att nå ut till många.

Man borde dock överraska mer och placera konsten på oväntade platser, och inte bara i parker och på torg. ”

Patrik

” Jag tycker att det här projektet var mycket intressant, dels är det roligt och gör att människor blir engagerade och vill ge

sig ut och leta, och dels finns ett djupare budskap. Det väcker många tankar och den som hittar figuren kan göra

en insats för andra genom donationen. Jag tycker att konst i det offentliga rummet behövs för att få oss att stanna till

och tänka efter mitt i vardagen, det blir inte så pretentiöst som att gå på konstutställning men kan ge minst lika mycket.

Själva utplaceringsritualen i konsthallen gjorde att det blev en högtidlig ceremoni runt det hela och man kände sig

som en viktig person som hade ett visst ansvar. ”

Helene

Helé

                              En koreografi ur fågelperspektiv
                    - 20 självlysande objekt placeras ut i staden

                              StillAlive - Människan som platsen # 3   är ett projekt där ett tjugotal självlysande objekt placeras utomhus

på olika platser i stadens arkitektur. Objekten läggs väl synliga eller i skymundan och de lyser om natten.

Utplaceringsritualen och objektens resa genom staden blir en koreografi ur fågelperspektiv.

Platserna där figurerna läggs ut blir koordinaterna för en tid.

Kommer objekten att lösas upp, dematerialiseras eller tas hand om av förbipasserande?

Projektet möter sin publik i det offentliga rummet.

Samtidigt skiljer det sig från idén om offentlig konst eftersom det bara kommer att finnas tillfälligt

och personer som hittar dem kan plocka upp dem och bli ägare av objektet.

Om man hittar ett av de utplacerade objekten kan man upptäcka en ingraverad länk och därmed

gå in på projektets hemsida för ytterligare information.

Där kan man ta del av dokumentation, läsa mer om hur projektet fortskrider och få instruktioner

om hur ett fadderskap går till.

StillAlive - Människan som platsen # 1 utgjordes av en förberedande utställning på Nationalgalleriet,

Stockholm i augusti 2008.

Se artikel i Dagens Nyheter/ PåStan /Pernilla Ahlsén 14/8 2008

StillAlive - Människan som platsen # 2 var en installation med utplaceringsritual på Weld,

Stockholm i oktober 2008.

Se artiklar i Situation Stockholm/Maria Högström 25/11 2008 och i Svenska Dagbladet/Kultur/ Erik Laquist 20/1 2009

Direktlänk www.stillalive.eu/4.htm

StillAlive - Människan som platsen # 3 i Växjö Stad är tredje gången som projektet genomförs. I samarbete med Nicolas

Hansson / Växjö Konsthall.

StillAlive - Människan som platsen är ett projekt i ständig förvandling utan slut -

en vandringsföreteelse från stad till stad, från plats till plats.

För mer info kontakta
Anna Hesselgren,

anna.hesselgren@comhem.se , 073-731 84 74,

Växjö Konsthall / nicolas.hansson@vaxjo.se , 0733-68 72 06.

Att ta plats i det offentliga rummet

Definitionen av det offentliga rummet är intimt förknippad med våra idéer om hur det är att vara människa och vilken

gemenskap vi bör eftersträva.

När man ger staden åt offentliga ting så bidrar det till att demokratisera kulturens överlevnad och utbredning.

Det offentliga rummet är allas vårt gemensamma rum. Trots det lyder också det offentliga rummet under givna lagar och

spelregler. Genom att lägga ut ett objekt utifrån nya och annorlunda förutsättningar begår man ett intrång.

Utplaceringen blir till den provocerande handlingen.

På så sätt undersöker man det offentliga rummet och skapar frågeställningar.

Är det verkligen offentligt och är det till för alla?

Genom att se hur länge objektet får vara kvar på sin plats så kan man undersöka hur offentligt rummet egentligen är.

Ses det offentliga rummet som någonting privatägt ?

Det egentliga konstverket är handlingen och receptionen, inte själva objekten. Mellanrummet är konstverket.

Objekten blir till koordinater under en tid och de kontrasterar mot varandra eftersom de är platsspecifika.

På så sätt speglar de staden i två nivåer, dels det enskilda objektet som speglar en specifik plats, dels objekten som

interagerar med varandra och återger hela staden.